Jag är inte bitter...

När jag började på Nolato visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av människorna som jobbade de där. Vad de var för typ av personer och om jag skulle passa in. Men alla var jättetrevliga. Tog hand om mig och visade mig alla nya maskiner och rutiner som finns på arbetsplatsen. Jag kände mig hemma ganska snabbt. Men på ett plan kände jag att vi inte konektade. Det klagades något fruktansvärt på ledningen och de på kontoret. Jag stod snällt vid sidan om och sa ingenting, men inuti mig kände jag hur irriterad jag blev. Varför klaga hela tiden? Varför är man kvar på ett ställe man verkligen inte gillar? Självklart så var inte alla likadana. Vissa klagade mer än andra och vissa var som mig, stod bredvid och titta på, skrattade lite när det blev för mycket och gick sedan där ifrån. Men till min stora förvåning kom jag på mig själv idag att sitta och klaga på de nya arbetstiderna och "körschemat" som vi följer. Vad är det som händer med mig? Håller jag på att bli en av dom?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0